Dom senaste dagarna har många minnen spökat i min hjärna. Vissa fina minnen, läskiga minnen och jobbiga minnen.
Även fast jag aldrig fick uppleva ett riktigt krig i Irak så fick jag uppleva en massa andra osäkerheter som har printat sig i hjärnan på mig. 

Vet inte hur långt ni är villiga att läsa, utan att tycka att det är jobbigt? Men jag känner för att dela av mig några iaf. 
Skottnatten minns jag som igår, namnet kom jag på nyss förövrigt för det passade bra haha. 
Jag och min bror var hemma hos mormor & morfar. Min bror satt i gården och jag och mormor var inne i köket. Hon stod och droppade ögondroppar i ögonen när 3 okända killar springer in i huser genom den öppna altandörren. Dom hade ''tjuvmössor'' på sig, så att man bara kunde se ögonen.
Förbi oss (mig och mormor) springer dom upp mot övervåningen. Mormor ropar efter dom och får svaret att hålla käften om hon inte ville att dom skulle göra illa henne. Jag står där, 6 år, och klamrar mig fast vid mormor. Liten som jag var förstår jag inte vad som pågår. Hon säger åt mig att springa och ropa mina morbröder som befann sig i hyreshuset framför. 
Jag springer upp och berättar vad som har hänt och båda skyndar sig ner. Plötsligt var det en massa folk utanför och inne i huset. Grannarna hade tydligen hört mormor när hon hade ropat på hjälp.
Plötsligt är polisen där, springer upp och tar fast dom. Två av dom har skitit på sig (av rädsla, någon av grannarna hade skrämt upp dom genom att skjuta några skott mot taket) , den tredje hade gömt sig under ett bord. 
Jag var rädd flera dagarna efteråt. Jag hade just upplevt ett inbrott.

Ett annat minne är från när krigsalarmet gick igång. Det var mitt på natten. Det var verkligen en upplevelse. Alla var dödsseriösa. Ett högt alarm över hela landet var igång. Det betydde bara en sak. Kriget var igång. Inte långt därefter var vi ute ur landet.

Nu vet jag inte om jag har berättat för mycket...kommer säkert ångra det här inlägget senare. Men jag kände för att dela med mig nu..

Satt nyss och läste Anna Ellinors inlägg om unga förhållanden. Hon tycker det är helt värdelöst med unga förhållanden, hon tycker inte man ska ha långa förhållanden när man är ung  och leva livet istället.
Jag kan inte hålla med henne om det, det finns jättemånga som hittar sin ''rätte'' när dom är ung (& som faktiskt håller ihop resten av livet också).
Jag är en sån som vill gifta mig ung, och då snackar jag om 20-25 års åldern faktiskt. Hur chill skulle inte det vara? Och veta att den här personen är min, och denne person kommer jag leva med resten av livet. Som jag faktiskt älskar. 
Dock tänker jag vara förlovad ett bra tag innan jag gifter mig, så att jag känner mig 100% säker. 

Det är dock en annan femma med ensamma (unga) mammor. Som skaffar barn och tror att det ska funka. Dagen efter blir dom dumpade och där sitter dom utan någon gymnasieutbildning och lever på soc. Det är inte schysst mot ungen. Visst, många klarar av det ändå. Men vilken ungen vill inte ha en pappa? 

Har ni tänkt på en annan sak? Nu när jag ändå snackar om det här med killar & förhållanden. Killar som känner sig hotade av oss tjejer som är självsäkra och mentalt starka (som även annaellinor tog upp). Många killar har fortfarande det här tankesättet, att killar är bättre än tjejer. Och kommer vi då och visar att det inte alltid behöver vara så, så blir dom genast osäkra och ska försöka motbevisa det.
Det behöver inte handla om stora saker, det kan tex handla om spel, att dom fnyser åt oss tjejer och tror att vi suger spel bara för att vi liksom är tjejer? Sporter etc etc. Det gäller att inte bli nersänkt, motbevisa och få bort dessa fördommar som dom har. Gör man det så kommer dom bli tysta som faen! 

Stå för era åsikter, våga säga dom, respektera er själva och bli inte nersänkta, vad det än handlar om!!