Dom senaste veckorna har mina vänner varit ledsna hit och dit. Jag har försökt så gott jag kan att trösta, gå imellan, prata och finnas där. Vet verkligen om jag har varit till nytta alls. Försöker i alla fall vara rättvis.

Känns som något saknas. Att jag borde ha gjort annorlundare. Det har bara utvecklats och blivit värre. Nu är alla något splittrade inför sommarlovet. Inte roligt alls.
Men jag vet att jag måste fortsätta. För om jag inte gör det, vem ska då annars ställa upp och ta min roll? 

Helleo friends! Idag kan jag med stolthet säga att jag var ute och gick. Det var inte ens jobbigt, bara skönt! Gick i rask takt i ungefär en timme. Nu när jag äntligen har gjort det så tänker jag inte sluta. Ni fattar inte hur underbart det var, stängde ute allt och lät musiken göra sitt jobb. Dessutom så var det härligt väder ute. 

Waaszap? Har inte gjort något speciellt idag, bara chillat hemma. Träffat en kompis och nu är jag hemma igen :) Sitter och lyssnar på musik samtidigt som jag funderar över livet.
Funderar över mitt livs kärlek, som jag förövrigt inte har hittat än. Undra hur jag kommer träffa denna person.  Om jag kommer leva resten av mitt liv med denna person.. jag menar.. jag är inte enkel att leva med. 

Killen i mina drömmar ska vara perfekt. I mina ögon alltså. Han ska vara längre än mig, mörkt hår, gärna lite ljusare ögon, bredaxlad & lite biff/vältränad. Sen personligheten, som är det viktigaste: generös, lojal, rolig, trogen, fräsch & väluppfostrad. Sen får han gärna ha en stark personlighet. Ingen lättlurad jävel, jag ska liksom känna mig trygg med killen jag ska leva resten av mitt liv med. OCH JA, jag tror på evig kärlek!

Fast jag har en känsla av att jag aldrig kommer hitta en sån kille.. jag blir imponerad varje gång jag ser ett perfekt par som verkligen älskar varandra och är överens om allting. För det kan fan inte vara lätt att hitta den perfekta killen..

Aja, man vet aldrig med framtiden, vad som helst kan egentligen hända! 

Heello! Sitter och chillar. Borde plugga, har samhällsprov imorgon & har inte öppnat boken än. Borde börja bry mig. Men det som får mig att skita i det och inte kämpa är för att jag ALLTID klarar mig. Får nästan alltid C på proven vi gör. Förutom matte, men det har alltid varit mitt sämsta ämne, så det räknas inte. 

Påtal om matte, vi började med ett nytt kapitel här om dagen, funktioner. Våran lärare (vikarie) tänkte skippa repitionerna och bara köra på för hon antog att alla hade jobbat med det förr. Alla var helt okej med det, förutom jag? Det var ett stort jävla frågetecken över mitt fejs, har aldrig i mitt liv hört talas om funktioner?! Hur kan det komma sig?
Alla andra hade ju hållt på med det i högstadiet, men jag kommer fan inte ihåg att vi har gått igenom nåt sånt. Sa det till henne och hon skrattade, hon trodde inte på mig först, trodde jag skojade eller nåt, sen såg hon att jag var seriös och då vart hon chockad ist. Well don't blame me, not my fault. 

Anyways, samhällsprovet som gäller nu. Har någon timme på mig att läsa igenom kapitlet innan sängdags (vampirediarywatch)

Peace!

Bild jag tog för nåt år sen.

Vad jag känner låser jag in ljupt inne i hjärtat, slänger låset i toaletten och spolar.
Nu tar jag en lång promenad och försöker stänga av alla känslor. Mycket enklare att inte känna nåt alls.

Hej bloggen! Jag har varit en dålig bloggerska usch fy och blä på mig. Men jag ska inte behöva ursäkta mig egentligen, min blogg och jag är inte bunden till någon/något. 

Men nog om det nu, jag tänkte prata (skriva?) om en annan sak. Har länge velat börja träna (ända sen slutet av 8:an) men det har aldrig riktigt blivit av. Dels för att jag inte riktigt har haft lust och dels för att jag inte har haft vänner som brinner för det. Ni vet känslan när man peppar varandra? Den har liksom inte riktigt funnits där.

Men nu så, nu börjar det ske ändringar. Jag är trött på min vardag. Det hela började när jag var 11-12 år. I den åldern började man växa rejält och jag blaimar mina föräldrar för ALL mat dom pumpade i mig. Jag var liksom ett litet barn och fattade inte vad det innebar, käkade allt jag fick för att inget skulle slängas och dom märkte skillnad, jag växte jävligt fort. Ju fortare desto mer mat. Tillslut började jag bli småmullig och det var då jag vaknade upp ur koman eller hur man ska säga. Jag började se världen. Började typ bry mig om mitt utseende? Men då hade jag liksom gått upp några onödiga kilon. Dom gick jag ner i 8:an? Det gick jävligt snabbt att gå ner dom, kanske 5 kilo. Har vägt ungefär lika mycket sen slutet av 8:an. 

Men än är jag inte helt nöjd.. vill börja träna för att framhäva mina riktigt fina kroppsformer eller vad jag ska kalla dom. Jag har liksom vad man kallar en kvinnlig kropp, smalare i midjan, bredare höfter osv. Dom skulle se perfekta ut med liiite träning! Men det är faktiskt inte bara därför jag vill börja träna, inte bara utseendet nej, vill få bättre kondition, för den är riktigt kass alltså. Har liksom inte tränat mer än i skolan? Haha lol.

För att nån inte ska missförstå det här nu så är jag inte alls kroppsfixerad, desperat osv osv. Nej, har faktiskt aldrig haft riktiga komplex för min kropp/utseende. Jag ser ut som jag gör och det gör mig till den jag är helt enkelt. 

Alla människor är vackra på sitt sätt, don't ever fucking forget that!

Update: glömde visst att säga hur jag ska börja träna. Ska börja jogga/powerwalka varje/varannan dag. + gymma 1-2 ggr i veckan. Har som mål att märka någon stor skillnad till början av Juni! Tror ni jag klarar det??

Jag har kommit på en sak. Jag är faktiskt stolt över mina egenskaper. Haha, ni förstår inte hur mycket dom kan hjälpa mig.
Som på offentliga ställen. Eller vi säger såhär, ställen där jag är mer vaksam. Då kan mitt utseende/attityd skrämma iväg folk som jag inte vill ha i min närhet. För det är någonting med mitt utseende som får folk som inte känner mig att backa, om dom är ute efter mer. Om ni förstår vad jag menar?

Jag sänder oavsiktigt ut singaler som säger ''Du gör bäst i att hålla dig undan från mig''. Det här trodde jag inte på från början, men många har noterat det och sagt det till mig i efterhand. 

Det här har både negativa och positiva sidor. Fast jag klagar inte, det är jävligt najs när man vill vara ifred och inte vill att någon ska klänga sig på en.. då är det jävligt najs.

Missförstå mig inte nu, ni som känner mig vet hur trevlig och väluppfostrad jag är.. jag är faktiskt jävligt omtänksam, särkillt mot folk som jag älskar. 

Har ärft fina egenskaper från pappa och mamma, stark personlighet, självsäkerhet, envishet, rent stort förlåtande hjärta. 

Dock har jag byggt upp en egen uppfattning om det här med hjälpsamheten.. jag är hjälpsam, ställer upp, finns där.. men låter mig ALDRIG utnyttjas. Det har kommit dom senaste åren faktiskt. Känner när folk försöker dra nytta av mig, hade jättesvårt att säga nej till folk förrut, nu blir det allt vanligare. Vilket är skitbra, förstås. 

Det jag försöker säga, det är att ni aldrig ska skämmas över er personlighet. Det är som att dölja det ni egentligen är, och vi vet alla hur långt det brukar hålla. Var stolta hörni, allt annat är inte värt!


P.s. tro inte att jag inte har mina bad days, för det har jag. Då ligger allt det där på 0. But I'm just a human, right?

Okej, tänkte skriva ett snabbt inlägg och förklara läget. Om några dagar flyttar vi till en lägenhet som är inte alls är så långt bort från den vi bor i nu, anledningen är att dom ska renovera och hålla på med hela hyreshuset i 6 månader. Så alla är tvugna att flytta ut i 6 månader.

Mina föräldrar var jättenära på att flytta till stockholm, alltså för evigt eller hur man ska säga. Dom hade kollat upp en lägenhet osv osv, men det sket sig pga av grej som hände. Var skit depp där i nån vecka tills jag fick veta att det inte skulle bli av, vet inte om någon märkte det, haha jag kanske är bra på att dölja?

Grejen är, skulle dom ha sagt det här när jag gick i högstadiet så skulle jag LÄTT ha gått med på det. Men inte nu när jag går i typ en perfekt klass, med typ världens roligaste kompisar. Det är inte så att jag har svårt för att skaffa nya kompisar, för det har jag absolut inte, jag är så social som man kan bli. Men jag vill inte tappa kontakten med mina vänner som jag har nu!

Så.. det blev som sagt inte av. Vet dock inte om dom kommer söka upp någon ny lägenhet sen.. men jag har sagt att jag inte vill flytta andra året på gymnasiet, när jag redan går i en bra klass, har bra kontakt med mina lärare osv.

Inget kommer funka till slut, eller hur? Hur många val har jag? Jag har ett val, och det är jag tvungen att välja. Så varför sitter jag här och lägger ner tid på det hela? När jag ändå vet att jag måste välja den vägen? 
Det känns som jag lurar mig själv, övertalar mig sjäv genom att ha ''kul''. Det kommer ju bara sluta dåligt för mig då..så varför lägger jag inte ner? vafan sabbar jag den enda väg jag har?!

Fuck off, mitt liv är FAN inte lätt. Inte det minsta. Nu vet ni.

Ursprung, kön, religion, Jobb. Betydelsefulla ord. Jävligt starka ord. 

Vi. Dom.

Det måste nog ha varit i början av augusti när vi åkte till stockholm på bröllop. Vi står där i salen och brudparet hade precis kommit in. Alla trängs och försöker ta kort/filma brudparet. Jag var såklart en av dom som trängdes där för att filma. Mamma stod bredvid mig, på vänster sida. Så medans jag filmade och kolla på min mobil så såg jag i ögonvrån att mamma höll i någon annans mobil och filmade, så då sa jag:

Idag den 26e feb fyller min storebror 20 år. Så stor han har blivit. Sitter man med honom märker man direkt att han inte passar till sin ålder, men så är väl alla killar. 
När vi var små hatade vi varandra. Bokstavligen! Vi bråkade 24/7, han skämdes för att ha mig i närheten i skolan, jag var dryg som satan osv.
Men sen nångång när jag blev 14 och han 16 så började vi mer och mer bli ''vänner''. Slutade bråka, började hänga mer med varandra, delade åsikter osv. Bara sådär, en total jävla vändning! Nu hänger vi nästan jämt! Jag drar jämt ut med honom & hans störtsköna kompisar, han skjutsar mig överrallt och nästan när som helst osv! 

Men jag antar att vi växte upp och insåg värdet av varandra. Vi har fan inte bråkat på år. Inga seriösa bråk :O Iställer gaddar vi ihop oss mot våra föräldrar ibland, hehe.

Nej, men ni som inte har storebröder förstår inte det här. Det är beskyddande och bäst! Särkillt när det inte är stor åldersskillnad :)


I lööve youu, grattis!

Det skulle ha varit mycket enklare, mycket jävla enklare.

Jag HATAR hastiga beslut. Inte vilka beslut som helst, utan beslut som avgör en hel framtid. Helt plötsligt från ingenstans kommer det här upp. Jag har inga val, jag blir tvungen att gå med på det. Det handlar om några månader bara. Sen kommer allt vara förändrat. ALLT.

Hata är ett starkt ord och just därför tänker jag beskriva det här med: hata. Varför nu? När allt är bra?  Det här kanske hade varit ett bra förslag när jag gick i högstadiet, skulle inte ha tvekat en sekund då. Då var det här min dröm. Men inte nu, jag vill inte!

Fuck this. På bara en dag lyckades dom vända upp & ner på allt.