Ibland kan jag glömma verkligen, genom att tro att allting är bra. Jag glömmer liksom bort att jag är från ett annat samhälle, en annan kultur osv. Sen kommer det som en käftsmäll. Genom att någon råkar säga nåt/göra något, omedvetet, som direkt får mig att komma ihåg vem jag egentligen är. Det kan liksom vara en liten grej bara, kanske ett skämt eller något. Det kan få mig att känna mig mindre värd. Oönskad på något sätt. Många gånger spelar jag med, skämtar om saken. Men sen när jag tänker mer på det så kommer jag oftast fram till att det bara är så. Dom kan inte rå för något.

Och det är då som alla tankar kommer. Varför är jag här, vems fel det är, vem jag ska skylla på, om det är bra eller om det är dåligt.  Det är inte lätt - den saken är klar.

Mina föräldrar, dom beslutade att vi skulle bo här. I det här landet. Det var inget jag kunde vara med och besluta om, jag var alldeles för liten. Ännu en gång hade jag inget val. Det är nu, när jag har växt upp, som jag har börjat överanalysera allting.

Vad tänkte dom på när det gällde vår framtid? Min och min brors. Tänkte dom att vi skulle komma in i det hela? Att vi skulle anpassa oss efter samhället? Tänkte dom någonsin på alla saker som skulle krocka? Nej, det verkar fan inte som det. Dom tänkte bara på att överleva. Att det är säkert här. Det var det dom tänkte på. Nå längre tänkte dom aldrig.

Nu när vi har bott här i 8, snart 9 år, så börjar allt bli svårare. Det börjar även dom att märka. Vi vill inte leva efter deras regler, men vi vill samtidigt inte svika dom. Vi har mycket att tacka för, därför kan vi inte svika någon.

Men det är inte lätt. Att leva och umgås med svenskar, och sedan följa arabiska traditioner och ''regler''. Det krockar hela tiden.

Vi vet inte vad som är rätt, hur vi ska bete oss för att ''passa in''. Jag snackar om båda hållen.

Har jag inte rätt att blaima mina föräldrar? Ibland tycker jag att det var det mest idiotiska dom någonsin har beslutat, att flytta hit.
Det roliga är ju att dom har svårt att acceptera att vi vill fortsätta anpassa oss efter det svenska samhället. Dom vill helst att vi ska leva som dom gjorde, bete oss som dom betedde sig när dom var i vår ålder. Det går inte, det är OMÖJLIGT.

På grund av deras beslut, är jag och min bror, tvunga att tänka tusen gånger mer: varför, vad om, hur osv osv.

Skulle vi ha bott kvar där, så skulle alla flyta på - vi skulle inte vara tvungna att tänka om hela tiden, ta beslut och riskera att göra någon besviken.