Kom på att tänka på en sak. Jag är ingen ''dröm-människa''. Har aldrig varit den som drömmer bort verkligheten. Många människor drömmer om saker så mycket, att det blir som verklighet för dem. Även fast det inte är verklighet.
Dessa människor kan jag tycka synd om ibland. Vet inte varför, men när jag tänker på en sak som jag vill göra, eller bli, så tänker jag alltid på hur stor chansen är. Om det verkligen är realistisk & hur hårt jag är villig att jobba för att uppfylla det. 

Dem jag tycker synd om, det är inte dem som drömmer och förverkligar sina drömmar, utan det är dom som drömmer och blir förkrossade när bara de har jobbat sig halvvägs och ger upp. Dem är det väldigt synd om. 

Jag lever livet som det är, och låter saker flyta på. Är det något jag vill ändra på, ja då gör jag såklart det. Annars så pratar jag inte så mycket om det. 

Jag drömmer, men jag drar även gränser. Realistiska gränser for sure.